Kafferep

Hörrni! Kvällens ämne är grannar.
Ute i byarna hemikring är grannarna ofta en självklar del i det sociala nätet. Någon behöver hjälp med snöskottning eller gräsklippning, en annan behöver sällskap och en tredje behöver nåt litet från affärn. Det surras lutandes över lövräfsorna om hösten, det dricks svarta koppar kokkaffe kring stabila köksbord och det hjälps åt. Det hör till.

Vad jag erfarit är det inte samma sak i städer och samhällen. Där tittas det ner i gatan för att inte riskera att möta någons blick. För att slippa heja på grannen kontrolleras noggrant att kusten är klar innan en kliver ut i trapphuset. Sällan ses grannarna som en tillgång, oftare som ett störningsmoment. Få vet vem som bor i dörren närmast. Servicen finns närmare, samtidigt som ens eget utrymme krymper.
Jag hörde på radion (wow, jag är gammal) en teori om att just utrymmesaspekten, den personliga sfärens försvinnande litenhet möjligtvis är orsaken till att trångbodda stadsbor låser in sig snarare än umgås. Vi är helt enkelt inte vana vid att bo så tätt inpå varandra, vara så ofrivilligt delaktiga i varandras vardag att vi inte vet hur vi ska hantera det. Det kan nog ligga något i det. Där är inte avskildhet ett möjligt val på samma sätt som på landsbygden.

Hur som helst, anledningen till att jag över huvud taget började fundera över grannsamvarons vara eller icke vara är att jag tidigare i eftermiddag blev inbjuden på kaffe och kaka till en av mina grannar här i Uppis. Mycket trevligt! Att få höra lite om historien bakom människan. Det kändes gammaldags och nästintill högtidligt. Kanske för att det påminner mig om hemma. Om svarta kaffekoppar vid stabila köksbord och livets alla ämnen som där avhandlas. Det är fint. Det är gemenskap. Det är trygghet. När det är självvalt.

Annonser

En vecka

En vecka har gått sedan sist jag publicerade något här. Då liksom idag skiner solen och jag är genomglad. Inte bara över solens tinande strålar, utan även det faktum att jag lyckats hitta ett bo närmare stan. Världens minsta lilla etta med trinettkök drygt 2 km från stan. Vad det verkar trevligt område och (wow) bussar var tionde minut (bra under vinterhalvåret när cykel är en dödsmaskin på ishalkiga cykelbanor). Så här sitter jag nu än en gång med dörren öppen men med en betydligt mindre volym att fylla med vårluft.

Skolan då? Jovars! Idag hade vi vårt första riktiga seminarium i Culture and Society- kursen och behandlade USAs politiska system. Separation of powers, branches of government och checks & balances. Sjukt intressant! Grammatiken känns än så länge rätt basic och didaktikdelen av densamma behandlas vid basgruppsmötet imorgon. Keeul! Yey! Let’s go!

Posted in Liv

Engelska

Idag fick jag äntligen krama mina uppiskompisar för första gången på flera veckor. Det kändes bra. Det känns mer som hemma då. En kommer snabbt tillbaka till vardagen när den väl drar igång. Häng, plugg och matlådor. Det är rätt skönt.

Idag har också de första seminarierna efter jullov och VFU ägt rum. Engelskakurs i Engelska parken med engelskspråkiga lärare. Ja, jag tycker om engelska. Ja, jag är taggad. 30 hp. Imorgon ska jag köpa kurslitteratur. Nu kör vi!

2015/01/img_3698.jpg

Posted in Liv

Söndag

Söndagar är märkliga dagar. De är nån sorts tidens orörliga vakuum. Det kan hända en massa, en kan uträtta tusen saker men ändå känns det som att tiden står stilla, som att inget spelar någon roll. Utanför. Väntandes.

Sol

Idag väcktes jag av solen. Det är fantastiskt hur vädret påverkar mig. Jag knallar där i snöyran och trivs rätt bra, i uppehållet och uppskattar det och glömmer liksom bort hur det känns när solen återvänder. Hur den löser upp alla andra tankar, lämnar endast underbart lyckligt lugn i medvetandet.

Idag känns som de där dagarna i mars när man på lukten, ljuden, luften instinktivt vet att vårvintern kommer. Det behövs inte mer än så för att göra min dag. Jag öppnar dörren till stugan och struntar i att det blir ännu kallare än innan. Jag vill samla, preservera den här luften, känslan åtminstone någon dag till.

Stress

Det här med stress hörrni. Jag har erfarit hur det känns att apatisk, hur mycket jag än vill, inte förmå mig att genomföra dagen. Sett den passera. Under nästan ett års tid var motivationen helt slut. Då går det liksom inte att ”rycka upp sig”. Det krävs tid och stöd. Vi har så otroligt många valmöjligheter att endast själva överläggandet är stressframkallande. När relationer, erfarenheter, ekonomi och prestationer adderas till reflektionslistan blir den i det närmaste ohanterlig. Jag tror att det är därför jag kommit fram till 3 hållpunkter att kontinuerligt kontrollera, att stämma av och upprepa med/inför mig själv:

  1. Mår jag bra av det här? Om ja, fortsätt. Om nej, sluta.
  2. Det är inte hela världen om du väljer fel. Det är tillåtet att ändra sig.
  3. Det är okej att vara dålig så länge inte andra drabbas.

De må verka simpla men de har hittills fungerat för mig. Jag behöver tydlighet. Påminna mig om att det mesta faktiskt inte spelar så jäkla stor roll bara jag och de jag tycker om har det bra. Det blir lite mer hanterbart att utforma livet då.

Andetag

Idag har någonting avgjorts som skavt i mig länge. Velat fram och tillbaka, vänt och vridit, fnulat och funderat. Vad vill jag, vad är rimligt? Äntligen har det fallit på plats, jag kan ta ett djupt andetag och fortsätta.Med höjd blick, sänkta axlar. Lättare än innan. Även fast jag vetat länge är det inte förrän det verkligen är uttalat och bestämt som det kan läggas till arkivet. Det där arkivet som till slut utgör livet. Skönt. Frid.

Dessutom har jag ansökt om rum i studentkorridor.

Perspektiv och innehåll

”Som Pajalabo låg man i lä, det slogs fast från början. I kartboken kom Skåne först, tryckt i extra stor skala, fullständigt nedlusat med röda streck som betydde landsvägar och svarta prickar som betydde samhällen. Därefter kom de andra landskapen i normal skala, allt längre norrut  ju längre man bläddrade. Och allra sist kom Norra Norrland, tryckt i extra liten skala för att få plats, och ändå fanns där knappt några streck eller prickar alls. Nästan allra högst upp på kartan låg Pajala, omgivet av brunfärgad tundra, och det var där vi bodde. Bläddrade man tillbaka såg man att Skåne var lika stort till ytan som hela Norra Norrland, fastän grönfärgat av helvetes bördig jordbruksmark. Det tog många år innan jag genomskådade skalsystemet och insåg att Skåne, hela vårt sydligaste landskap från kant till kant, skulle få plats mellan Haparanda och Boden.

Vi fick lära oss Kinnekulle, höjd 306 meter över havet. Men inte ett ord om Käymävaara, höjd 348. Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan och Gallan eller vad de nu hette, fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle dugit till bäckflottning. Kaunisjoki eller Liviöjoki, större än så var de inte.

(…)Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien. Våra efternamn kunde inte stavas, än mindre uttalas av det fåtal lärarvikarier som sökte sig upp från det riktiga Sverige. Ingen av oss tordes skriva till >>Upp till tretton<< eftersom Ulf Elfving skulle tro vi var finnar. Våra hembyar var för små för att synas på kartorna.

(…)Vi var ingenting. Det fanns bara en utväg. En endaste möjlighet om man ville bli någonting, om så det allra minsta. Nämligen att flytta. Vi lärde oss att se fram emot det, övertygade om att det var vår chans i livet, och vi lydde. I Västerås skulle man äntligen bli människa. I Lund. I Södertälje. I Arvika. I Borås. Det var en jättelik evakuering. En flyktingvåg som tömde vår bygd, och konstigt nog kändes helt frivillig. Ett osynligt krig. De enda som återvände söderifrån var de som dog. Trafikoffren. Självmördarna. Och med tiden även de aidsdöda. Tunga kistor som skovlades ner i tjälen bland björkarna på Pajala kyrkogård. Hemma igen. Kotimaassa.”

– Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula