Jubel och fröjd!

Idag är en glädjens dag av många anledningar! Se bara!

1. Jag och Moa var osannolikt effektiva imorse och skrev klart vår vetenskapliga artikel på ca 3h.

2. Jag vaknade upp till snö imorse! Försvinnande lite snö, men den fanns där.

3. När vi steg ut från Carolina efter inlämnat arbete sken solen, vit utandningsånga steg mot skyn och det krasade under fötterna. Idylliskt, inte sant?

4. Jag har fyllt kylen dvs storhandlat! Win!

5. Vi åkte ut till Gränby och drömde våta drömmar om julpynt, lyxchoklad och obegränsat kapital. Vajjert!

Klassisk Uppsalastudent i motljus
Annonser

Stjärnorna

Det är mörkt nu. November, den onekligen ruggigaste månaden när en blir som mest innesluten i sig själv. När en kommer ut från föreläsningssalen på eftermiddagen och undrar varför den varat ända till klockan 21 får en snopet inse att klockan precis slagit 16. Det är svårare att studsa av energi den här tiden på året när solen är så snål med att fylla på depåerna.

Men så kommer de där kvällarna när temperaturen kryper neråt, himlen klarnar och visar upp stjärnorna och andedräkten blir synlig i form av vit, skir ånga. När sinnesstämningen ackompanjeras av tonerna i hörlurarna, en tar ett djupt andetag och är jävligt nöjd ändå. Och tänker att nog har jag det förbaskat bra ändå här i min värld.

the-night-sky-700504_640

Date weekend

Det mest smärtsamma med att bo i Uppsala är för mig den långa distansen och frånvaron från nära och kära hemikring. Därför grep jag snabbt som ögat tillfället att åka upp till Erik förra helgen när jag var ledig för att träffa både honom, kusinerna och familjen som åkt ner för att fira hans fyrtioårsdag i efterskott.

Först då märkte jag hur mycket jag saknat att ha liv och rörelse omkring mig. Även om jag ju faktiskt bor i studentkorridor är det (tro det eller ej) inte lika stormigt och rörigt och härligt som det kan vara att hänga med familjen. Då bör en förstås ha i åtanke att det rör sig om två dygn och att det röriga i längden ju inte är lika härligt. Men för stunden var det riktigt hemtamt och tryggt och energigivande. Tack för helgen, vi ses till jul!

IMG_0228IMG_0117
IMG_0127 IMG_0137 IMG_0128 IMG_0119 IMG_0105 IMG_0115 IMG_0093 IMG_0099 IMG_0091 IMG_0089 IMG_0086 IMG_0064 IMG_0090
IMG_0050 IMG_0045 IMG_0054 IMG_0058 IMG_0046 IMG_9988 IMG_0007 IMG_9981 IMG_9982 IMG_9968 IMG_9903 IMG_9933 IMG_9990

Lärargask

Som sista avslutning på insparken hölls lärargask på Norrlands i lördags. Inte nog med att både sittningen och släppet i sig var grymma så VANN VI ÅRETS INSPARKSLAG! Jag är så himla glad och stolt över både faddrar och reccar som gjort det så himla bra, varit engagerade, kärleksfulla och peppiga under hela tiden.

Innan själva sittningen var vi några stycken hemma hos Matilda och där passade vi på att ta lite ”fina” bilder. Kameran fick dock stanna där under senare delen av kvällen så därifrån finns bara korniga mobilbilder, men de duger väl något till de också!

IMG_1590  IMG_1607

IMG_8374 IMG_8398 IMG_8401

Lunsentorpet

För någon vecka sedan fick Anna den briljanta idéen att vi skulle vandra ut i skogen och grilla korv. Sagt och gjort, i söndags tågade vi iväg genom skogen mot Lunsentorpet. Trots att hela studentrummet mitt nu luktar eldrök var det ett tilltag jag röstar för ska genomföras fler gånger. Tack för det!

IMG_1664
Matilda och Kristin skålar (?) i gifflar.
IMG_1679
Veronica e cute
IMG_1685
Matilda likaså
IMG_1682
Mari e lurig
IMG_1704
Astrid e fundersam
IMG_1712
…och klurig!
IMG_1750
Gruppfoto! Gött!
IMG_1767
Mor och barn – lika finurliga båda två
IMG_1788
Lärarklyschor – fjällrävenryggor och spångsång.

Sol

Idag väcktes jag av solen. Det är fantastiskt hur vädret påverkar mig. Jag knallar där i snöyran och trivs rätt bra, i uppehållet och uppskattar det och glömmer liksom bort hur det känns när solen återvänder. Hur den löser upp alla andra tankar, lämnar endast underbart lyckligt lugn i medvetandet.

Idag känns som de där dagarna i mars när man på lukten, ljuden, luften instinktivt vet att vårvintern kommer. Det behövs inte mer än så för att göra min dag. Jag öppnar dörren till stugan och struntar i att det blir ännu kallare än innan. Jag vill samla, preservera den här luften, känslan åtminstone någon dag till.

Stress

Det här med stress hörrni. Jag har erfarit hur det känns att apatisk, hur mycket jag än vill, inte förmå mig att genomföra dagen. Sett den passera. Under nästan ett års tid var motivationen helt slut. Då går det liksom inte att ”rycka upp sig”. Det krävs tid och stöd. Vi har så otroligt många valmöjligheter att endast själva överläggandet är stressframkallande. När relationer, erfarenheter, ekonomi och prestationer adderas till reflektionslistan blir den i det närmaste ohanterlig. Jag tror att det är därför jag kommit fram till 3 hållpunkter att kontinuerligt kontrollera, att stämma av och upprepa med/inför mig själv:

  1. Mår jag bra av det här? Om ja, fortsätt. Om nej, sluta.
  2. Det är inte hela världen om du väljer fel. Det är tillåtet att ändra sig.
  3. Det är okej att vara dålig så länge inte andra drabbas.

De må verka simpla men de har hittills fungerat för mig. Jag behöver tydlighet. Påminna mig om att det mesta faktiskt inte spelar så jäkla stor roll bara jag och de jag tycker om har det bra. Det blir lite mer hanterbart att utforma livet då.

Läget i laget – eller åtminstone i jaget

Post-VFU-mysig. Tjocksockar. Bra grej, speciellt i små golvkalla snöisolerade timmerstugor. Och det är ju i en sådan jag huserar för tillfället. En liten kamin har den förstås, men vedtillgången är än så länge begränsad. 5 mil från staden och med torftiga bussförbindelser. Men det fungerar bra, en anpassar sig ju och själen mår gott när den omges av stjärnklara himlavalv och knarrsnö. Då är det nästan bara norrskenet som fattas. Nästan.

IMG_3247