Att bedöma för lärande

Lärande är ju någonting som är oerhört komplext och beroende av otaliga faktorer- både sådana som vi som lärare kan påverka och sådana som vi inte kan göra någonting åt. Därför är det ibland skönt att kunna luta sina tankar mot någon smartare person som tänkt och formulerat tankarna innan en själv hinner dit. Klicka på bilden så kommer du till ett klipp där Dylan Wiliam pratar om bedömning som resurs (för både lärare och elever) på ett förståeligt och överskådligt sätt. Kom igen det blir kul!

1_l
Dylan Wiliam om lärandets vitala verktyg
Annonser

Konsten att prokrastinera på ett acceptabelt sätt

Som för de flesta andra lunkar vardagen vidare, vi glömmer omvärlden och fokuserar på att hinna med det vi ska i våra egna liv.  Nu innan julhelgen känns det som att allt rullar på snabbare än någonsin. Aktiviteter avlöser varandra och skolarbetet intensifieras. Det är knappt en månad kvar fram till jul men ändå är det många arbeten som ska tryckas in dessförinnan, och en tenta ska hinna skrivas om två veckor.

Just nu läser vi Matematik II. Geomteridelen är genomgången och imorgon måndag börjar algebran. Samtidigt introduceras vi i användningen av interaktiv skrivtavla (Smartboard alltså) i matematikundervisningen eftersom vi ska använda den när vi redovisar våra problemlösningsuppgifter. Det är faktiskt superkul! Det finns så mycket som kan förbättras inom skolan när det kommer till användningen av digitala resurser i undervisningen! Jag är glad att det är med som en (må hända liten) del i vår utbildning.

Under veckan kommer vi också att prata särskilt stöd i matematik, både vad gäller särbegåvade barn och barn som stöter på svårigheter i matematiken. Vi pratar mycket om nivåanpassning såklart i vår utbildning men just de särbegåvade barnen, de som behöver extra utmaning, hamnar ofta i bakgrunden eftersom det fokuseras mest på hur vi kan stödja de barn som har svårt att klara lägstakraven. Kul alltså att ge lite uppmärksamhet till de som har lika stor rätt till kognitivt utmanande uppgifter som alla andra!

Annars känns det just nu lite intetsägande i skolan om jag ska vara ärlig. Jag går mest och längtar till vårens VFU och ledarskapskurser. Det känns som att vi ibland kommer så långt ifrån det klassrum vi så småningom ska jobba i. Nyttigt såklart, det mesta, för vår egen säkerhets och professionalitets skull – men jag vill hänga lite med barnen nu! Komma tillbaka till vad jag faktiskt vill göra. Genom utbildningen har jag fått många uppslag till lektionsinnehåll och -utföranden men vad spelar det för roll om jag inte får prova den liksom? Nu står alltså Jul och VFU riktigt högt upp på vill ha-listan.

Just nu borde jag egentligen sitta och läsa artiklar om algebra i undervisningen eller analysera Adolfsson Bomans artikel om likhetstecknets betydelse i ett algebraiskt sammanhang utifrån Kilpatricks kvalitetskriterier för matematikdidaktiska artiklar. Just därför tyckte jag att det var ett bra tillfälle att skriva ett inlägg på bloggen. Nu när jag gjort det har jag väl inte så mycket annat val än att sätta igång med det där jag ska ha gjort om jag ska hinna med allt det där som ska hinnas innan jul. Ha det gött, på återseende osv.

Lärargask

Som sista avslutning på insparken hölls lärargask på Norrlands i lördags. Inte nog med att både sittningen och släppet i sig var grymma så VANN VI ÅRETS INSPARKSLAG! Jag är så himla glad och stolt över både faddrar och reccar som gjort det så himla bra, varit engagerade, kärleksfulla och peppiga under hela tiden.

Innan själva sittningen var vi några stycken hemma hos Matilda och där passade vi på att ta lite ”fina” bilder. Kameran fick dock stanna där under senare delen av kvällen så därifrån finns bara korniga mobilbilder, men de duger väl något till de också!

IMG_1590  IMG_1607

IMG_8374 IMG_8398 IMG_8401

Lunsentorpet

För någon vecka sedan fick Anna den briljanta idéen att vi skulle vandra ut i skogen och grilla korv. Sagt och gjort, i söndags tågade vi iväg genom skogen mot Lunsentorpet. Trots att hela studentrummet mitt nu luktar eldrök var det ett tilltag jag röstar för ska genomföras fler gånger. Tack för det!

IMG_1664
Matilda och Kristin skålar (?) i gifflar.
IMG_1679
Veronica e cute
IMG_1685
Matilda likaså
IMG_1682
Mari e lurig
IMG_1704
Astrid e fundersam
IMG_1712
…och klurig!
IMG_1750
Gruppfoto! Gött!
IMG_1767
Mor och barn – lika finurliga båda två
IMG_1788
Lärarklyschor – fjällrävenryggor och spångsång.

Om generella krav på omotiverade elever

Det pågår många diskussioner om skolan just nu, vilket jag tycker är jättebra! Skolan behöver både diskuteras och prioriteras. Jag tänkte göra ett försök att formulera mig kring artikeln om ”läraren som tröttnade på slappa elever”.

Detta är vad han skriver:

”Öppet inlägg till alla som vill läsa.
I morgon är det dags för ett lika trist som nödvändigt samtal på jobbet. Den konkreta orsaken till samtalet är i grunden ett oacceptabelt agerande av vissa elever i dag under en konsert men under året så har en del beteenden och attityder utvecklats och som jag som lärare, samhällsmedborgare och vuxen inte kan acceptera.
Det handlar om attityder och inställning till skolan och den verksamhet vi bedriver där. Det handlar om en förståelse för att allt i livet inte är kul. Det handlar om syftet med att utbilda sig. Det handlar om attityden mot mig och mina kollegor. Det handlar om attityden mot varandra i klassen. Det handlar om att anstränga sig. Det handlar om att inse att ingenting i livet kommer gratis eller utan hårt arbete.
Av mina egna barn eller mina elever kräver och förväntar jag mig inte att de ska prestera mer än det bästa de kan. Att underprestera för att man tycker något är trist eller tråkigt är inte acceptabelt någonstans i vare sig skola eller yrkeslivet. De gånger en elev misslyckats med en redovisning eller ett prov och ärligt kunnat titta mig i ögonen och sagt att han/hon verkligen gjort sitt bästa är lätträknade. Nu börjar jag närma mig en punkt där jag inte längre tänker acceptera den generella inställningen som finns hos många elever. I morgon tänker jag tala ur hjärtat och om så behövs visa hur arg och besviken jag är och blir när man fullkomligt slösar bort sin tid i skolan.
Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia. Att man fullständigt struntar i att ens försöka hålla inlämningsdatum och att redovisa tilldelade uppgifter inom meddelad tid känns som regel snarare än undantag. Självklart har jag ambitiösa och mycket duktiga elever också men jag räcker inte till för att sporra dem mot högre mål och nivåer eftersom jag måste lägga så mycket tid på att sparka de likgiltiga i baken för att lyckas få dem åtminstone godkända.
Jag kan mycket. Åtminstone inom mina ämnen. Jag skulle kunna få eleverna till fantastiska insikter om vårt samhälle och vår omvärld, både förr och nu. Jag skulle kunna få ungdomarna till fantastiska arbetsprestationer och arbeten som de skulle bli genuint stolta över. Men så blir det sällan. Man ”orkar inte”. Att se så många möjligheter och chanser rinna ut mellan fingrarna på grund av likgiltighet är bland det mest frustrerande jag vet. Jag har tappat räkningen över hur många timmars lektionsplanerande som fallit platt till marken eftersom eleven/eleverna har varit trötta, hungriga, uttråkade eller varit tvungna att kolla Snapchat, Facebook, Twitter eller något annat suspekt socialt nätverk. Jag skulle hata att bli en lärare som helt oengagerat klev in, rabblade sina repliker och fullständigt likgiltig över vad man åstadkommit gick hem efter dagen. Jag VÄGRAR bli en sådan! Jag kan mycket. Dessa kunskaper har jag en skyldighet att föra vidare med glöd, inspiration och genuint engagemang.
Därför kommer jag i morgon att presentera eleverna i mina klasser för ”Fredrik 2.0″. Den nya, uppdaterade versionen kommer att vara en lärare som de kanske inte alltid kommer att tycka om eftersom han kommer att tvinga dem till att prestera. Han kommer inte längre acceptera en slapp och likgiltig attityd på sina lektioner. Han kommer bli en obekväm jäkel som kontaktar föräldrar samma kväll som killen eller tjejen inte skött sig. Om det så krävs kommer den numer pensionerade sergeant Andersson att ta plats framme vid tavlan. I armén lärde jag mig mycket, bland annat begreppet ”firm-fair-friendly”. Att agera bestämt, rättvist och vänligt var ledorden för att våra soldater skulle kunna agera förtroendeingivande t ex på Balkan. Detta kommer från och med i morgon klockan 08:00 att bli mottot för min undervisning, fast utan pansarskyttefordon då förstås.
Från och med i morgon…
…börjar lektionerna EXAKT på utsatt tid. Varenda minut man kommer sent kommer knappas in som ogiltig frånvaro (systemet tillåter inte att man anger sekunder)
…gäller utsatta datum och tider för inlämning utan undantag. Enda giltiga skälet kommer vara om en förälder ringer till mig och förklarar varför deras barn inte lämnat in sitt arbete.
…tillåts inte längre skäl som ”jag orkar inte” eller ”jag har ingen lust” om inte läkarintyg säger något annat.
Jag hade önskat att ungdomarna fick med sig åtminstone grundläggande insikter om det här hemifrån. Eftersom det uppenbart inte är så så måste jag ta i det här i egenskap av vuxen och lärare.
I morgon styr jag upp skutan. De föräldrar och andra vuxna som känner för det får gärna haka på, för nu räcker det! Dela gärna för det här skulle jag vilja skrika ut i hela landet!”

Fredrik Andersson
Fortfarande stolt lärare


De krav han ställer;

…börjar lektionerna EXAKT på utsatt tid. Varenda minut man kommer sent kommer knappas in som ogiltig frånvaro (systemet tillåter inte att man anger sekunder)
…gäller utsatta datum och tider för inlämning utan undantag. Enda giltiga skälet kommer vara om en förälder ringer till mig och förklarar varför deras barn inte lämnat in sitt arbete.
…tillåts inte längre skäl som ”jag orkar inte” eller ”jag har ingen lust” om inte läkarintyg säger något annat.

verkar rimliga för de flesta utomstående. Eleverna behöver gränser, absolut. Det jag vänder mig mot är sättet han skriver på som lämnar så litet rum för kompromiss och som samtidigt verkar förbise alla de orsaker som finns till att ”inte orka”. Hans utgångspunkt är liksom att eleverna är lata – därifrån är det svårt att nå konstruktiv lösning. Kraven blir också problematiska när de ska börja tillämpas generellt (vilket ju verkar vara hans syfte). Problematik som psykisk eller fysisk ohälsa, hemförhållanden, självkänsla, prestationsångest, inlärningssvårigheter – listan kan göras lång – är faktorer som vi som lärare inte kan ta ansvar för men som vi måste både identifiera, ta hänsyn till och försöka stötta upp. Där har jag svårt att se hur disciplin eller att måla ut eleverna som ”lata” ska hjälpa. Hela tonen i inlägget är raljant, anklagande, förlöjligande gentemot eleverna, något som skulle få vem som helst att sätta sig på tvären.

”det handlar om en förståelse för att livet inte alltid är kul (…), att ingenting i livet kommer gratis utan lite hårt arbete”
”Allt ska i dag vara så lätt, enkelt och bekymmerslöst som det bara går. När man inte får högsta betyg är det som regel mitt fel i elevens ögon eftersom man ju faktiskt lagt flera minuter på att klippa/klistra från Wikipedia”

Ovan är en oerhört tveksam formulering enligt mig. Mer än något annat återskapande av föreställningen om ”dagens ungdom”. Elever är vanligtvis väldigt medvetna om att allting inte är kul. De är inte dumma. Och de jobbar vanligtvis väldigt hårt med att både räcka till för andra, prestera i skolan och fritiden (väl medvetna om de höga krav som ställs), hitta sin plats i samhället och att försöka komma på vem de egentligen är. Det sista de behöver höra är att deras prövningar inte räknas, att de är lata. Ofta handlar det om att de inte förstår syftet med arbetet. VARFÖR? undrar de. Den frågan måste jag som lärare kunna besvara. ”För att jag säger det” eller ”för att ni ska det nu” duger inte. Det handlar om att ge dem ett sätt att känna sig tagna på allvar, som personer att räkna med. Jag kan verka idealistisk nu men det känns fan som att det behövs lite sånt också.

Framgångsrik undervisning bygger på att innehållet ska kännas relevant för eleverna. Jag vill inte tillbaka till en skola där vi rabblar lilla katekesen för sakens skull eller där lärarens roll gentemot eleverna är en enväldig auktoritär vilket många i kommentarsfälten verkar sträva efter. Jag vill ha ett klassrum där jag respekterar eleverna och där de respekterar mig, vilket jag inte tror uppnås genom att generalisera och betrakta dem som lata. Det som behövs är uttalade förväntningar, förståelse för varandra och ett syfte med det vi gör.
Elever är smarta! De har tillgång till all världens information och kunskapsområden jag inte har någon aning om. Det handlar för mig som lärare om att hitta fram till dem, få med eleverna och deras världar in i skolan. Visa att de har en plats där, liksom det jag pratar om har en plats i deras liv. Jag måste kunna motivera varför jag valt ett visst innehåll i min undervisning och varför vi gör det på just det sättet. Framför allt måste vi kunna se eleverna som individer med olika behov och förutsättningar. Det tror jag är grunden för ett välfungerande klassrum.

New MacDonald

Under vår utbildning till lärare måste vi ständigt förhålla oss till vad kunskap och undervisning innebär. Vad är meningsfullt? Elevnära? Relevant? Autentiskt? Inspirerande? Hur håller vi en nivå där alla utmanas utifrån sin förmåga och hur ska de förmodat nyvunna kunskaperna redovisas?

Det är svårt som fasen men riktigt roligt. Här följer ett exempel på en redovisning som åtminstone inspirerar mig.

Vem är jag?

Jag funderar mycket på vem jag är och hur jag kommit fram till där jag är idag. Vad som påverkat mig mest, vad som gjort skillnad i livet.
Under de två senaste åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta vad jag tycker och varför jag tycker som jag gör, helt enkelt de normer som formar mig exempelvis i fråga om relationer, kroppar och språk. Jag har mer och mer börjat inse att jag kan styra dessa jävligt mycket på egen hand om jag bara kan identifiera och ifrågasätta samhällsnormerna (vilket ju faktiskt är riktigt svårt). Först när jag är medveten om vad jag förväntas tycka kan jag ta ställning till hur jag faktiskt själv tycker.

Under gymnasiets första år började något sorts frö gro, men i tvåan då jag stiftade bättre bekantskap med fantastiska feminister började jag se på världen på ett helt nytt och ändlöst påfrestande sätt. Jag började se de strukturer som förtrycker, som hämmar, som förstör. Över Allt. Det var då jag insåg att det är feministiska åsikter jag närt under uppväxtåren utan att veta om att de fanns hos fler än mig, att det fanns styrka att hämta i ett större sammanhang. Vilken jäkla uppenbarelse, vilken lättnad, vilken börda. Nu måste jag ju se all skit och försöka bekämpa den.

Då handlade det mest om normkritik kring slutshaming, kroppsideal, kvinnor och män och hur dessa grupper får/tar plats i samhället. Min världsbild var binär i det avseendet. Jag hade svårt att formulera mig kring förtrycket cis vs. transpersoner (och har det fortfarande pga bristande erfarenhet). Jag var självklart antirasist men förbisåg mycket ”vardagsrasism” och exotifiering och vithetsnormen, och funkofobi hade jag inte än börjat reflektera över. Ytterligare strukturer som upprör är klasshat och fettförakt. I dessa avseenden har jag kommit en bit på väg, bara av att lyssna på människor som har tolkningsföreträde och erfarenhet i frågorna (i de två sistnämnda har jag egen). Det är otroligt ögonöppnande.

Tips för lättillgängliga vardagsberättelser är instagramkonton, till exempel: Kvinnohat, Svartkvinna, Klasshat, Makthavarna, Machokulturen, Fetkvinna, Funkofobi, Asiatiskkvinna, Transiarkatet, Systerskapet, Muslimskkvinna och massa till, bland annat många fantastiska ”privatpersoner” som jag kanske kan lista i ett annat inlägg.

Jag är långt ifrån på det klara med vem jag är än men jag känner mig väldigt trygg i den person jag är och de val jag gör just nu. Jag uppskattar de privilegier jag har och föraktar att jag inte har alla. Jag vill fortsätta utvecklas och ser fram emot en framtid där jag får göra det och förhoppningsvis kan skapa en mer inkluderande skolmiljö för att forma tryggare samhällsmedborgare. Jag tänker i alla fall göra ett försök.

Charmion-strongwoman

Tenta?

Livet? Jo tack, det lever!
Våren är här och upplyft sinne med den. Vi har haft de sista seminarierna för grammatiken, didaktiken och samhällsdelen nu och sitter mest på våningarna ovanför huvudentrén, utspridda på de stoppningsförsedda liggbänkarna, utmattningsskrattar tills vi gråter och spanar skyggt på soldyrkande människor på innergården. Tentaplugg alltså. Uttalstenta på måndag och den skriftliga grammatiktentan på torsdag.

Litteraturkursen har vi startat upp redan (verkar mycket intressant) och muntlig/skriftlig kommunikation börjar nu på tisdag. Blir nog super! Sedan mina kära vänner har jag bara den individuella planeringen av engelskalektionerna kvar att lämna in (vilken jag faktiskt snart är klar med) innan jag åker upp till mitt älskade norr. 2 hela veckors rekreation (förutsatt att jag läser vill säga) och det ska bli helt fantastiskt.

Jag ska ju faktiskt börja jobba extra som lärare också de perioderna vi har mindre att göra vilket ska bli svinkul! Extra cash är heller inget problem. Ja, det var väl typ uppdateringen för nu. Jag lever och mår och försöker att inte stressa upp mig så mycket. Det löser sig!

P.S. Har ju lyckats skaffa mig förstahandskontrakt på korridorsrum också så ja, det löser sig. D.S.

1164x850_3649_The_Witch_s_Room_2d_illustration_cartoon_room_picture_image_digital_art
S
å här kan till exempel utgångspunkt för platsprepositioner i engelska se ut.