New MacDonald

Under vår utbildning till lärare måste vi ständigt förhålla oss till vad kunskap och undervisning innebär. Vad är meningsfullt? Elevnära? Relevant? Autentiskt? Inspirerande? Hur håller vi en nivå där alla utmanas utifrån sin förmåga och hur ska de förmodat nyvunna kunskaperna redovisas?

Det är svårt som fasen men riktigt roligt. Här följer ett exempel på en redovisning som åtminstone inspirerar mig.

Annonser

Simple man, musikens kraft och 14 år

Det finns nog ingen låt som kan förpassa mig tillbaka i tiden lika snabbt som Simple man med Lynyrd Skynyrd. En obetydlig jävla låt. Egentligen. Jag vet inte varför den fått så stor plats i musikminnet, men oavsett anledning rycker den tag i mig någonstans i maggropen på vägen tillbaka till år 2008. Vi gick i åttonde klass och ville verka oerhört obrydda om hur tjejer skulle vara. Kanske var vi faktiskt det någonstans där under collegetröjor och palestinasjalar men jag tvivlar.

Vi beslöt oss i alla fall för att bilda ett band några stycken. Jag skulle spela trummor, Josse sjunga och Julia spelade gitarr. Vi blev aldrig särskilt bra, vi trodde inte att vi kunde bli det, men Simple man var en av låtarna vi spelade allra först. Där i replokalen i de nedsuttna skinnsofforna, bland svettiga gardiner och förstärkare tror jag att något stod och vägde. Psykologiskt alltså. Där koncentrerades allt på något sätt. Smygsupar, kärlekspar och sanning eller konsekvens. De där ingredienserna för tonår som syns i svenska ungdomsfilmer från 1998. När en är 15 år och tror att världen rasar i och med andras åsikter är det svårt att göra något endast för att det faktiskt är roligt eller känns rätt för en själv. För det passade liksom inte in att vara nöjd, att ha roligt om inte rätt personer gav sitt godkännande. Kanske är det därför den suger tag i mig så starkt. Det är jobbigt att vara 15 och bero på människor som skiter i en.

Alla kan sjunga

…det bara låter lite olika. För visst är det rätt konstigt att det här med sång – det är något vi bara konstaterar att en del inte kan. ”Jag kan inte sjunga”. ”Jag är helt tondöv”. Inget mer med det. MÅNGA har den bilden av sig själva helt i onödan. De allra allra flesta har ett väldigt bra gehör. Exempel? Börja med att läsa följande meningar högt:

Anden simmar i vassen
Fadern, sonen och den helige anden

Ordet anden uttalas olika beroende på innebörd. Det är ingen stor skillnad men vi hör den. Det är gehör. Vi har bättre gehör i vårt eget språk därför att vi är vana att höra dess ljud, därför har vi blivit bekanta med skiftningarna. Träning! Det är när vi ska försöka härma ljudet det blir svårare.

Men istället för att träna på det, som vilken annan färdighet som helst, konstateras att vi inte kan. Av omgivningen och oss själva. Det har betraktats (och betraktas fortfarande av många, däribland mig fram tills nyligen) som en sanning. Ända tills att det för ca. 20 år sedan konstaterades i forskning att förmågan att sjunga precis som alla andra går att träna upp genom att helt enkelt göra det, sjunga, nekades många barn chansen att utveckla den delen av sig själva. På samma sätt som läs- och matteträning borde kanske även sångövning införas, och de med svårigheter ska inte avvisas utan ges extra stöd. För att bredda repertoaren och ge alla människor den möjligheten till uttryck. Egentligen.

Så sjung gott folk! Ju mer ni sjunger desto bättre blir ni- och gladare också för den delen.