Elitism förgör

Liksom jag funderar över vem jag är funderar jag över vad det var som fick mig att inse hur ogreppbart djupt rotade föreställningarna om hur/vem vi ska vara (baserat på kodning, kön/genus, etnicitet, klass osv.) är. Föreställningar skulpterade genom århundraden av tradition. Jag önskar att jag kom fram till ett enkelt svar, men som det mesta andra här i livet är det förmodligen något som växte fram.

Problemet jag kan känna inom vissa kretsar är elitism. En förväntas ta hänsyn till alla olika faktorer sekunden en uttalar vilja att uppmärksamma eller kullkasta samhällsnormerna. En förväntas ha ett visst språk, att kunna formulera sig på ett totalinkluderande sätt och i teoretiska termer. Jag förstår det på sätt och vis. Människor vill kunna diskutera på en ”högre nivå”, komma vidare, medvetandegöra språket och samhällsstrukturerna utifrån forskning exempelvis. Slippa ta samma diskussioner om och om igen.

Det finns en oerhörd fara med det. De diskussionerna är otroligt viktiga att hålla, men det måste finnas en överkomlig väg in i gemenskapen. I många grupper är tröskeln alldeles för hög. Vi behöver att människor blir medvetna om alla nivåer av förtryck, normer, strukturer men det måste få växa fram! Alla tankar kan liksom inte bankas in i huvudet över en natt, speciellt inte om en känner sig dumförklarad eller ”oönskad” i det område en precis börjat intressera sig för. Här i ligger också en fråga om klass/utbildning. Det är nämligen skillnad på att vara teoretiskt okunnig och att vara ovillig eller oförmögen att reflektera. Om en riskerar att utsättas för mobb för att en uttryckt sig klumpigt eller ofint är risken överhängande att en istället blir tyst, vilket är det farligaste av allt. Allas röster behövs. Det är inte våra medkämpar vi ska bekämpa, utan normerna.

Annonser

Vem är jag?

Jag funderar mycket på vem jag är och hur jag kommit fram till där jag är idag. Vad som påverkat mig mest, vad som gjort skillnad i livet.
Under de två senaste åren har jag mer och mer börjat ifrågasätta vad jag tycker och varför jag tycker som jag gör, helt enkelt de normer som formar mig exempelvis i fråga om relationer, kroppar och språk. Jag har mer och mer börjat inse att jag kan styra dessa jävligt mycket på egen hand om jag bara kan identifiera och ifrågasätta samhällsnormerna (vilket ju faktiskt är riktigt svårt). Först när jag är medveten om vad jag förväntas tycka kan jag ta ställning till hur jag faktiskt själv tycker.

Under gymnasiets första år började något sorts frö gro, men i tvåan då jag stiftade bättre bekantskap med fantastiska feminister började jag se på världen på ett helt nytt och ändlöst påfrestande sätt. Jag började se de strukturer som förtrycker, som hämmar, som förstör. Över Allt. Det var då jag insåg att det är feministiska åsikter jag närt under uppväxtåren utan att veta om att de fanns hos fler än mig, att det fanns styrka att hämta i ett större sammanhang. Vilken jäkla uppenbarelse, vilken lättnad, vilken börda. Nu måste jag ju se all skit och försöka bekämpa den.

Då handlade det mest om normkritik kring slutshaming, kroppsideal, kvinnor och män och hur dessa grupper får/tar plats i samhället. Min världsbild var binär i det avseendet. Jag hade svårt att formulera mig kring förtrycket cis vs. transpersoner (och har det fortfarande pga bristande erfarenhet). Jag var självklart antirasist men förbisåg mycket ”vardagsrasism” och exotifiering och vithetsnormen, och funkofobi hade jag inte än börjat reflektera över. Ytterligare strukturer som upprör är klasshat och fettförakt. I dessa avseenden har jag kommit en bit på väg, bara av att lyssna på människor som har tolkningsföreträde och erfarenhet i frågorna (i de två sistnämnda har jag egen). Det är otroligt ögonöppnande.

Tips för lättillgängliga vardagsberättelser är instagramkonton, till exempel: Kvinnohat, Svartkvinna, Klasshat, Makthavarna, Machokulturen, Fetkvinna, Funkofobi, Asiatiskkvinna, Transiarkatet, Systerskapet, Muslimskkvinna och massa till, bland annat många fantastiska ”privatpersoner” som jag kanske kan lista i ett annat inlägg.

Jag är långt ifrån på det klara med vem jag är än men jag känner mig väldigt trygg i den person jag är och de val jag gör just nu. Jag uppskattar de privilegier jag har och föraktar att jag inte har alla. Jag vill fortsätta utvecklas och ser fram emot en framtid där jag får göra det och förhoppningsvis kan skapa en mer inkluderande skolmiljö för att forma tryggare samhällsmedborgare. Jag tänker i alla fall göra ett försök.