Liksom jag funderar över vem jag är funderar jag över vad det var som fick mig att inse hur ogreppbart djupt rotade föreställningarna om hur/vem vi ska vara (baserat på kodning, kön/genus, etnicitet, klass osv.) är. Föreställningar skulpterade genom århundraden av tradition. Jag önskar att jag kom fram till ett enkelt svar, men som det mesta andra här i livet är det förmodligen något som växte fram.
Problemet jag kan känna inom vissa kretsar är elitism. En förväntas ta hänsyn till alla olika faktorer sekunden en uttalar vilja att uppmärksamma eller kullkasta samhällsnormerna. En förväntas ha ett visst språk, att kunna formulera sig på ett totalinkluderande sätt och i teoretiska termer. Jag förstår det på sätt och vis. Människor vill kunna diskutera på en ”högre nivå”, komma vidare, medvetandegöra språket och samhällsstrukturerna utifrån forskning exempelvis. Slippa ta samma diskussioner om och om igen.
Det finns en oerhörd fara med det. De diskussionerna är otroligt viktiga att hålla, men det måste finnas en överkomlig väg in i gemenskapen. I många grupper är tröskeln alldeles för hög. Vi behöver att människor blir medvetna om alla nivåer av förtryck, normer, strukturer men det måste få växa fram! Alla tankar kan liksom inte bankas in i huvudet över en natt, speciellt inte om en känner sig dumförklarad eller ”oönskad” i det område en precis börjat intressera sig för. Här i ligger också en fråga om klass/utbildning. Det är nämligen skillnad på att vara teoretiskt okunnig och att vara ovillig eller oförmögen att reflektera. Om en riskerar att utsättas för mobb för att en uttryckt sig klumpigt eller ofint är risken överhängande att en istället blir tyst, vilket är det farligaste av allt. Allas röster behövs. Det är inte våra medkämpar vi ska bekämpa, utan normerna.