Snödjup

Bara som en måttstock inför kommande vintrar: i år är det rätt mycket snö.

Annonser

Perspektiv och innehåll

”Som Pajalabo låg man i lä, det slogs fast från början. I kartboken kom Skåne först, tryckt i extra stor skala, fullständigt nedlusat med röda streck som betydde landsvägar och svarta prickar som betydde samhällen. Därefter kom de andra landskapen i normal skala, allt längre norrut  ju längre man bläddrade. Och allra sist kom Norra Norrland, tryckt i extra liten skala för att få plats, och ändå fanns där knappt några streck eller prickar alls. Nästan allra högst upp på kartan låg Pajala, omgivet av brunfärgad tundra, och det var där vi bodde. Bläddrade man tillbaka såg man att Skåne var lika stort till ytan som hela Norra Norrland, fastän grönfärgat av helvetes bördig jordbruksmark. Det tog många år innan jag genomskådade skalsystemet och insåg att Skåne, hela vårt sydligaste landskap från kant till kant, skulle få plats mellan Haparanda och Boden.

Vi fick lära oss Kinnekulle, höjd 306 meter över havet. Men inte ett ord om Käymävaara, höjd 348. Vi fick rabbla Viskan, Ätran, Spyan och Gallan eller vad de nu hette, fyra kolossala floder som avvattnade det sydsvenska höglandet. Många år senare såg jag dem med egna ögon. Jag blev tvungen att stanna bilen, kliva ur och gnugga mina ögon. Diken. Små skogsåar som knappt ens skulle dugit till bäckflottning. Kaunisjoki eller Liviöjoki, större än så var de inte.

(…)Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien. Våra efternamn kunde inte stavas, än mindre uttalas av det fåtal lärarvikarier som sökte sig upp från det riktiga Sverige. Ingen av oss tordes skriva till >>Upp till tretton<< eftersom Ulf Elfving skulle tro vi var finnar. Våra hembyar var för små för att synas på kartorna.

(…)Vi var ingenting. Det fanns bara en utväg. En endaste möjlighet om man ville bli någonting, om så det allra minsta. Nämligen att flytta. Vi lärde oss att se fram emot det, övertygade om att det var vår chans i livet, och vi lydde. I Västerås skulle man äntligen bli människa. I Lund. I Södertälje. I Arvika. I Borås. Det var en jättelik evakuering. En flyktingvåg som tömde vår bygd, och konstigt nog kändes helt frivillig. Ett osynligt krig. De enda som återvände söderifrån var de som dog. Trafikoffren. Självmördarna. Och med tiden även de aidsdöda. Tunga kistor som skovlades ner i tjälen bland björkarna på Pajala kyrkogård. Hemma igen. Kotimaassa.”

– Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula